Jag återkommer ofta till boken ”Creating Effective Teams” av Susan Wheelan. Den har gett mig starka aha-upplevelser, men den kom även att bli ett slags terapi för mig.

Från att ha kommit från arbetsförhållanden som lett till utmattning har jag ifrågasatt mig själv många gånger om jag är för känslig, om jag inte gjort tillräckligt. Hade jag kunnat påverka situationen genom att agera annorlunda, vara annorlunda?

Och säkert finns det saker som jag hade kunnat göra annorlunda, särskilt för att skydda mig själv från att fullständigt uppslukas av en matthet. Och så långt ska det inte behöva gå. Idag är det en kamp vi för mot ett hot, och ibland blir jag förundrad över hur vi talar om det. Det är som ett hot som slår emot oss när vi minst anar det. I många sammanhang kan jag höra att det pratas om att ”Jag är nära nu” eller ”Jag håller nog på att gå in i väggen”. Vi är på väg, varit nära, har nära anhöriga som är där, och så vidare.

Men vad handlar det om egentligen? Är vi som blir utmattade ett känsligt släkte? Pallar vi inte med trycket eller är det tvärtom – kanske är vi alldeles för ambitiösa? Teorierna är många och helst av allt skulle jag vilja skylla på yttre omständigheter, som jag faktiskt tror i allra flesta fall har den bländande huvudrollen. Dock tror jag inte att det är en plötslig tromb som drar över oss och slår ut oss.

Utmattning och utbrändhet kan absolut upplevas som en epidemi idag, och det är tyvärr inget som går att vaccinera bort. Inte ens med meditation eller minskad arbetsbelastning. Det är helt klart en start, men jag talar om en helhet som vi alla måste öppna ögonen för nu, och inse vårt eget ansvar för vår gemensamma hälsa, inte minst på arbetsplatser.

Det är skönt att läsa om fakta, att känna igen sig och förstå faserna alla arbetsgrupper som regel går igenom, för att förstå vad man själv har kämpat med och befunnit sig i. Susan Wheelan nämner de 4 faserna som vi går igenom i en arbetsgrupp. 4:e fasen är det vi strävar efter, en fas som tyvärr inte alla har upplevt eller någonsin kommer att uppleva. Men det är den fasen vi siktar mot och för att nå dit måste vi vara medvetna om, gemensamt i arbetsgruppen, vad de andra faserna står för.

Jag läser boken och förstår att vi i min arbetsgrupp befunnit oss i fas 2 hela tiden och aldrig tagit oss ur den. Fas 2 som räknas som en övergångsfas och upplevs som stormig där roller sätts och ledningen ifrågasätts. Det är inte nödvändigtvis dåligt med konflikter i en arbetsgrupp men det viktigaste är var vi har vårt fokus. Fokus ska ligga på arbetsuppgifter och på hur vi som arbetsgrupp tar oss vidare.

Med rätt ledning resulterar processen i fas 2 i att gruppen på ett naturligt sätt frigör sig och inser att beslut, mogna beslut, kan fattas själva av medlemmarna i gruppen,där ledarens rollefter hand förvandlas till mer av en mentor.

Men vad händer med en grupp som i flera år befinner sig i fas 2? Vad händer med en själv? Och viktigast av allt, hur kan vi som grupp ta oss ur detta utan medvetandet om var vi är eller i vilken fas vi befinner oss? Är det kanske av stor vikt att vi blir mer insatta i hur en arbetsgrupps utveckling ser ut?

Detta kan jag tycka är alla ledares plikt att ta reda på – vart är dina anställda på väg? Hur ser jag till att de upplever trygghet på jobbet för att kunna utvecklas på bästa möjliga sätt? Hur ser jag till att de håller? Men vad som är absolut viktigast är din egen roll i det hela, att ta reda på och bli nyfiken på vart ni är på väg i gruppen. Vad är ert mål? Vad blir ditt ansvar för att du ska hålla, och de runtomkring dig?