I dag besökte jag The Shortcut i Helsingfors som stödjer nystartade verksamheter med fokus på mångfald. The Shortcut grundades av framgångsrika entreprenörer som ville lägga en del av sina pengar på att hjälpa andra. I dag är de ett stort stöd för människor som inte har kontakter i den finska uppstartsvärlden. En stor del är invandrare som råkar bo i Helsingfors. Jag är så glad att jag fick besöka dem, för jag kan verkligen identifiera mig med den här gruppen. Inte minst för att temat under den vecka jag besökte dem var social påverkan. Jag ska berätta lite om min bakgrund.

Jag har min bas i Malmö, en stad som attraherar talanger såväl som riskkapital. Här finns TAT, Orbital Systems, Min Doktor, Oatly och många andra supercoola företag. Jag startade mitt första företag för 15 år sedan men tänkte aldrig på mig själv som en nyföretagare. Jag deltog inte i event för nyföretagare i min stad. Mitt första företag var ett förlag och vi stod inför samma utmaningar som hela branschen gör i dag: digitalisering, e-böcker och trenden att ge ut sina egna böcker. Jag tycker att vi lyckades anpassa oss, att vi hittade en rimlig affärsmodell till slut med egenutgivna böcker och en fantastisk service. Vi gav ut böcker som gjorde mig mer stolt än rik.

Syftet med Notis var att göra de förtrycktas röster hörda. Jag är särskilt stolt över böcker som möjliggjorde att afrikansk-svenska författare blev lästa, liksom många andra mer dokumentära berättelser som ligger dolda i Sveriges dåliga samvete. Notis handlade mycket om social påverkan. Mycket av mitt liv har handlat om social påverkan och jag tror att det fortfarande stämmer.

Jag har många gånger undrat var mitt intresse för social hållbarhet kommer ifrån. Min mamma är från Colombia – är det därför? Eller för att jag har en karismatisk pappa? Förmodligen är det en kombination av båda, och att jag växte upp på en liten ö. Grejen med ön är att ”alla” kände alla utan att prata med varandra. Det var så jag kände det. Vi hörde alla ihop även om jag sällan pratade med de andra öborna. Och det var därför det blev så förvirrande när de andra började trakassera min familj. Det tog sig uttryck i rasism, som var på uppgång i vår del av Sverige på 90-talet. Nynazister tog sig in på skolor och plötsligt blev ras en viktig fråga. Det fanns tolvåringar som inför mig skröt om att de hade ristat in svastikan på sin axel. Vår brevlåda fylldes med hot eller hästskit. Det var förvirrande att växa upp i den atmosfären. Alla kände alla,men ändå kändes det inte alls som om jag hörde ihop med de andra eller fick stöd från dem. Vår familj kämpade ensamma, inga andra tycktes vara drabbade av samma sak som vi.

Jag var i tonåren och sökte min egen identitet, precis som många andra. Och eftersom jag inte kände mig delaktig där jag bodde sökte jag mig utåt. Kanske detta var början på allt. Jag ville verkligen förstå vad det var som gjorde att jag blev utstött, varför hatet var riktat just mot oss? Hip-hop blev en räddningsplanka. Där kunde jag känna igen mig i en historia som förklarade de olikaidentiteterna som inte gick ihop. Men jag ville också förstå vad som låg bakom splittringen. Jag ville förstå varför mina grannar fick rasistiska åsikter och riktade dem mot mig. Då visste jag inte att den frågan skulle bli hela Europas utmaning under de kommande årtiondena.

Social hållbarhet var det viktigaste för mig, och det gäller fortfarande. Nyligen skedde ett fruktansvärt terrordåd i Nya Zealand. Allt vände från fredlig samvaro till mord på några minuter. Vi står fortfarande inför samma utmaning: att skapa en historia som binder oss samman. En historia som motiverar oss att bygga en hållbar framtid för alla. Det finns inte plats för mord eller uteslutning i den berättelsen. Men alla är inte med på det här tåget än.

Med min bakgrund tror jag fullt och fast på samhället och de krav som samhället ställer. Vi behöver social hållbarhet. Social företagsamhet borde vara något vi välkomnar. Vi behöver fler människor som aktivt engagerar sig för att göra samhället säkrare, mer sammanlänkat och berättelsen om samvaro mer attraktiv.

Under mina tjugo år i olika sociala verksamheter har jag flera gånger sett konflikter stå i vägen för tillit. Jag har sett många fina initiativ som övergetts när problemen hopade sig. Fram till 2010 visste jag inte hur jag skulle hantera ett sådant läge. Min livsomvälvande händelse var när jag förstod gruppdynamik. Genom att läsa vad Tuckman och Wheelan skrivit förstod jag att alla relationer och grupper genomgår en konfliktfas. Det är en nödvändig fas. Vi behöver kaos för att kunna skapa nya lösningar, samsyn och äkta samarbete. Vi varken kan eller borde undvika konfliktfasen. När vi står inför den har vi en fantastisk möjlighet att skapa den tillit som behövs för att nå förståelse på djupet.

Med ökad polarisering i den politiska debatten tror jag att vi distanserar oss från varandra, när vi egentligen behöver komma närmare. När vi distanserar oss försvarar vi uteslutning och minns inte att det varjust så som allt startade i Tyskland före andra världskriget. Det här pågår nu på arbetsplatser runtom i världen. I stället för att försöka förstå varandra vill vi undergräva varandras positioner. Det leder till att vi börjar leva med tanken allt handlar om konflikter och med illusionen om bristande resurser. I ett sådant perspektiv rationaliserar vi bristen på empati. Mindre empati är nog inte det vi behöver mest just nu. Jag tror att vi behöver motsatsen, på så många olika sätt som möjligt. Därför ser jag det som min uppgift att sprida kunskap och forskning om grupputveckling. Detär nyckeln till högpresterande team för många människor – för mig innebär det också vägen till relationer baserade på tillit.

Det råkar vara så att vi mår bäst i miljöer där vi litar på andra och de på oss. För mig är detta motsatsen till rädsla, motsatsen till brist på empati. Tillit är motgiftet vi behöver för att kunna återknyta banden mellan oss. Men det är inte lätt att vare sig ge eller behålla tillit, vilket är precis vad forskning på grupper har visat. Vi bör vänta oss att känna frustration när vi märker att våra olikheter skapar bilder av framtiden som inte går ihop. Vi borde vänta oss det, och vara beredda på det. Om vi är beredda på det förstår vivikten av att ha en konstruktiv diskussion om vilka motiv vi har. Vi måste vara transparenta med våra avsikter, våra behov, så att vi kan anpassa dem till det vi kallar det allmännas bästa. Utan gemensamma mål kommer vi att möta ökat misstroende, små och stora konflikter – som nu ungefär, men troligen ännu värre.

Detta är vad som driver mig när jag förmedlar kunskap och forskning om grupputveckling. Inte minst i dag när jag får möta sociala entreprenörer med fokus på att utöva en positiv, hållbar påverkan på det samhälle de lever i. Tack, Shortcut Helsingfors för att jag fick komma. Lycka till med ert uppdrag att integrera människor i er uppstartsamverkan, och att arbeta för större medvetenhet kring hållbarhet överallt där nya verksamheter startas.